mariawalkerandersson.blogg.se

 

 

det där minnet sticker som en kniv i mig varje gång det dyker upp

hur ens kropp går från bekymmersfri och livfull till orkeslös och darrig på en sekund

när du vet att det som väntar i änden av korridoren kommer ändra ditt liv för alltid

vilka ord som än kommer ut ur den främmande munnen vill du inte höra

du vill vända dig om och springa iväg

rusa mot ljuset i andra änden av korridoren och vända ryggen mot det mörka

men benen vänder inte håll

för det här kan vi inte springa bort ifrån hur gärna vi än vill

skakiga trappsteg tar mig uppåt med en ytlig andning som skriker panik

den främmande munnen yttrar ord

de värsta orden du nånsin fått sagda till dig

allt faller ihop, jag, du och alla i din närhet

hoppet återkommer för en sekund för det är ju inte sant

det är inte du mamma

men ditt namn sägs ut i rummet och allt rasar samman ytterligare en gång

ännu hårdare, ännu verkligare men ändå helt ofattbart

ett tjut av gråt utan tårar

det finns inte utrymme för dem när hela hjärtat blir fyllt av sorg

tunga trappsteg neråt för att ta mig till dig

när jag yttrar orden högt till oförstående och oroliga ögon strömmar tårarna ner och de kommer aldrig sluta falla för dig